Flannery O'Connors roman Blodsviss (Wise Blood) i nyöversättning av Andreas Vesterlund.

Hazel Motes, 22 år, kommer tillbaka från kriget till sin hemby Eastrod i Tennessee. Han har varit inkallad i fyra år och varit med i strid vid två tillfällen. Han har en granatskärva i bröstet. När han gick med i armén var han djupt troende och hade bestämt sig för att minsann inte låta någon dra ner hans själ i fördärvet. Nu är han övertygad ateist och alldeles säker på att han inte har någon själ. Huset står tomt och övergivet. Ogräset växer högt genom verandagolvet. Hans familj är försvunnen...

När Flannery O'Connor dog 1964 var hon bara 39 år och hade endast hunnit skriva två romaner och två novellsamlingar.

Blodsviss (Wise Blood) är hennes debutroman. Den kom ut 1952 och följdes av novellsamlingen A Good Man Is Hard To Find 1955 (En bra karl är svårt att finna, översättning och efterord Ida Jonsson, Bakhåll 2013), romanen The Violent Bear It Away 1960 (Ta himmelriket med våld, översättning Görgen Antonsson, efterord Therese Eriksson, Bakhåll 2016) och den postuma novellsamlingen Everything That Rises Must Converge (Allt som stiger måste stråla samman, översättning Martin Peterson, efterord Björn Kohlström, Bakhåll 2014) som utkom 1965, året efter författarens död.

O'Connors livsverk är alltså inte omfångsrikt men kvaliteten och originaliteten är slående. Här har vi en ren, klar, karismatisk, övertygande berättarröst som rör sig fullständigt obehindrat genom världarna den berättar om. O'Connor uppmärksammades, tilldelades utmärkelser och hyllades redan under sin livstid - och sedan hon dog har hennes stjärna oavbrutet stigit. Numera räknas hon med självklarhet till USAs absolut viktigaste skönlitterära författare genom tiderna. Hennes namn har blivit ett begrepp, hon är en fixpunkt som alla senare tiders berättare, särskilt novellförfattare, får finna sig i att ständigt bli jämförda med.

O'Connor berättar om folk i den amerikanska södern. Om särlingar som farit illa och blivit onda - eller tvärtom goda. "Vanligt folk" visar sig strax vara allt annat än vanligt. Alla är unika, ingen är förutsägbar. Och i bakgrunden hörs alltid en omisskännlig o'connorsk hotfull ton - det är den som gett hennes berättelser genrebeteckningar som "grotesque" och "noir". Ofta börjar historien snällt, nästan idylliskt - och slutar i brutalaste våld.